Wednesday, June 29, 2016

I spent almost half of 2014 publishing my new Swedish book (cover, print, proof) and the other half + 2015 promoting it. The book is called ""Lina + Rymden = Tobbe" (that could be translated to "Molly + Space = Todd"). A teenage book about love, alienation and identity that's very personal, but also something that I think could do a lot of good in schools.

Anyway, it was a pretty exceptional time. Not only was it my biggest step ever for my author life, but also it made me want to write more. Parallell to this, I got to spend a lot of time with some cool Swedish film makers. They inspired me to switch over to screenplays again. Not that I had to, but it just felt right. As for now, I'm trying to fit in the writing of my next book (another teenage book - a dark, murder thriller story, target audience teenagers / young adults) and still finish off some exciting movie stuff.

Cover of my new book "Lina + Rymden = Tobbe"
I'm in Kung Fury!

Monday, September 22, 2014

Getting the Chalice at the Scarecrow fields

 Getting the chalice at the scarecrow fields

A short intro I wrote to a scary story. It goes well with the season. Sometimes your hopes can surpass anything that scares you.... Getting the Chalice at the Scarecrow fields

Monday, September 23, 2013

Horror short "Into the woods"

He said that he had the car and the cabin and that he wanted most of the characters killed. I re-wrote it a couple of times but he never got around to finish the project. I hope it gets made some day. I'd love to see some American teens run around and become these people; I grew really attached to them...

"Into the woods" version 1 - 20 pages. A long, detailed story. This version generated some great characters; Ricky here is an idiot who knows he doesn't stand a chance to be attractive or clever, so he just chooses to be the worst. Overweight, clumsy and horny. I really love how he and Dirk (the jock) interact. Shauna is the girly girl, Fey is the Tom Boy and Ashton is the sensitive, quiet guy. There is some chess symbolic and a beautiful montage of the party where everyone gets drunk. Then it all turns into classic slasher. Let's see if you can guess who the killer is...

"Into the woods" version 2 - 22 pages. A more brutal intro with the deer to give us a more intense character presentation. Dirk is darker, Ricky is more normal and the Tom Boy Fey has now become a soccer girl and carries around a soccer ball to stereotype her even more. The Cabin owner gets a bigger introduction and is creepier than ever. Rule number one still obliges, the party montage is out (but I love the transition from the moon to a lemon), instead, we have Ricky telling a classic horror story. Next people are dying all over the place in very interesting ways. Could someone else be the killer this time...?

"Into the woods" version 3 - 10 pages. I renamed this one "Cabin night". Don't ask me why... Close to Version 2, but shorter. Much shorter. The pace is up, Fey is now a Hockey girl with a badass Hockey stick! Instead of a party we got a tiny hockey match indoors.

Saturday, August 24, 2013

"Make an Impact"

A 30-page outline for a happy love story I wrote that could become a feature.

Friday, December 21, 2012

Revisiting Scabb Island 20 years later

I log into "Monkey Island 2" after downloading it on the iPad and I visit all my friends that I haven’t seen since 1992. I go down to the grassy beach on Scabb Island and I look at the ocean, remembering all my real 13-year old friends standing around me, telling me to use this and that item. They are all grown-up now and they live some place else.

Not like my pirate friends sitting on logs next to an open fire. They are still here, even though it’s been so many years. We don't talk much; I just stand next to them as I listen to the waves in the background. 

I look at the trees leaning towards the water, the quiet lighthouse and how the fire is making a glowing color on the grass. I haven’t been here for 20 years and the memories are suddenly rushing over me. I close my eyes and for a moment I am back in my childhood room. The Scandinavian winter is cold and it is dark outside. The frost is on my window and the trees are silent. I wonder if anyone can see my 15-inch VGA monitor from the street?

I head out into my own night. I run across the Island and around the mountain. I want to explore every part of Scabb Island; the crystal clear air, the clouds in the sky. Oh, how I wanted to fly over this Island when I was young, far above the ocean of Penisula just to spot this ambient place and visit it for real.

My parents are calling me for dinner while I am at the Woodsmith’s house. I look at the dim lights and how the Woodsmith’s hammer is laid out just the way he likes it. I get a plate and run back to my room. I eat in silence in front of a comic book, while I listen to him hammer on that peg leg just like he always have and always will.

I'm playing as the Soviet Union is shattered and there are Riots in LA and I play through the Barcelona Summer games. I don’t look up as the UN is sending troops to Bosnia and Herzegovina and Bill Clinton is becoming the 42:nd president. The world is changing so fast, but in here, everything is within my pace. This world doesn’t let me fall behind. It always waits for me.

I open my eyes. I move my finger across the small city built of shipwrecks and I step down the stairs of "The Bloody Lip bar”. I walk down in the cozy dark with a high wooden ceiling and an old piano. It is just me and the barkeeper here but he let’s me walk around as I please.

I place my hand on the screen, the heat is there, I try to caress this world with my fingertips… trying to go back to the same time. How this bar used to speak to me. How I’d feel that I could be myself when I was here. Nothing could reach me among broken ships in the Caribbean moonlight.

I am suppose to be finishing a report for tomorrow, but I am to busy watching the stars shining through the roof in Wallys cartography shop. The candles are still burning on his large wooden table. They have burned for so long. I want to tell Wally what happened to that crush I used to have in high school, how we never talked even though I used to hang out in here while writing her name in bold letters in my math book instead of doing homework. Just as Wally, I’d be working with my pencil, but mostly I’d think about how I would see her in front of me the next day. How sweet and vivid that love was.

I visit the houseboat and I'm standing in the door way looking at Captain Dread, I'm about to speak to him for the first time again – as I used to do for so many times, but I hesitate. Maybe because it has been so long ago, maybe because I don't know where to begin. He reminds me of a friend who I went to see “Aladdin” with and who bought a “Metallica” CD after the movie. Later he would get his own electric guitar. Now he has two kids of his own and they are older than when we were when we first met.

I don't want to bother Captain Dread. Not this time. This time I leave without him even noticing I was there. The organ tones in the background becomes a flute that is now playing softly. I used to fall asleep to the tunes of this music and I realize that I am about to do it again as I go back to the campfire. I like being here, in a moment and time that will never disappear.

Saturday, December 8, 2012

"The Magnet Stone" - an unaired Thundercats episode

Throughout 2011 I was spellbound by the restart of Thundercats. I fell in love with the characters, the drama and the amazing idea to have an entire kingdom rely on a group of characters with a complicated past, hidden flaws and young (a lot of times immature) personalities. Not to mention the king who was born into the throne and the brother who had to stand in the shadows. Having "The Kits" around gave the show a unique opportunity to look at the grown-up issues from a young perspective. As we get older, we are often reminded of our own childhood seeing a younger generation interact and so I felt I had the perfect setup to capture this switch to memory lane.

During the spring of 2012 I was in contact with some of the writers of Thundercats (2011) a long with some names at WB, they heard that I was interested in writing an episode and provided me with a few original scripts of the showand after a few months I returned with an episode I wrote. However, at that time, the show got frozen and I was never given a chance.

Now that the show is on hold and reruns on Tooami, I thought that some fans might enjoy reading this piece.

 "The Magnet Stone" - an unaired Thundercats episode.

Thursday, June 7, 2012

"Vi er på det tryggeste stedet i verden." – 10 av de starkaste vittnesmålen från Utøya

"Vi er på det tryggeste stedet i verden. Vi er på en øde øy i Tyrifjorden. Her er vi trygge"
/Monica Bøsei 45, Utoyas föreståndarinna strax efter klockan 16.00, 22 juli 2011.


Cafébyggnaden är den stora byggnaden i mitten. Inne i Cafébyggnaden finns även Storsalen och Lillesalen.
Pumphuset ligger söderut från cafebyggnaden, alldeles intill vattnet.
Skolehuset är byggnaden som ligger norrut i gläntan.


Det här hände den 22 juli 2011:
15.26: Bomben i regeringskvarteret exploderar. Åtta avlider och nio skadas allvarligt.
17.26: Polisen i Buskerud får information om skottlossning.
17.30: Polisen i Oslo får information om skottlossning på Utøya. Där befinner sig 564 personer.
17.52: Den första polispatrullen kommer fram till området och väntar på en egen båt som ska ta dem över till ön.
18.03: Polisen får höra att en båt är på väg.
18.09: Beredskapstruppen från Oslo kommer till Storøya i bil. Stiger ombord en båt för att ta sig till Utøya.
18.25: Beredskapstruppen går i land på Utøya
18.32-18.34: Anders Behring Breivik grips. Han har under de 72 minuter han befunnit sig på ön hunnit mörda 69 personer och skottskadat 33.

Nedan följer vittnesmål från tio av dessa.


Ina Rangønes Libak, 22

Ina Rangønes Libak, 22 år – Ina sköts fem gånger. Skotten träffade henne i ansiktet, båda underarmarna samt i vänster bröst. Skottet i ansiktet orsakade omfattande skador på vänster halva av ansiktet och förstörde bland annat hennes underkäke, medan skottet i bröstet orsakade muskel- och fettvävnadsskador. Hon låg på sjukhus till den 19 augusti 2011.
"Jag var i köket i kafébyggnaden och höll på med disken. Jag stod med ett par kamrater Guro, Margrethe och Ragnar (Guro Vartdal Håvoll och Margrethe Bøyum Kløven dog både i Lillesalen). Plötsligt hör vi smällar. Vi säger att det är kinapuffar, men så blir det fler smällar. Vi bestämmer oss för att gömma oss bakom ett piano. Vi rullar ett piano till ett hörn. Jag gömde mig där med bland annat Guro. Det var lugnt. Jag minns hur hon satt bredvid mig. Men det var lugnt. Margrethe och Ragnar försvann. De sprang någon annanstans. Vi pratade inte med varandra. Vi tittade på varandra när vi satt där. Och plötsligt blev jag skjuten. Jag förstod inte att han hade kommit in, jag trodde att jag hade träffats utifrån. Men så är han där. Han skjuter mig i ansiktet, på armarna, i bröstet.

Lillesalen i Cafébyggnaden. Alldeles intill Storsalen.
Jag minns att jag blir skjuten i armarna och tänkte att ”det här kan man överleva”. Sedan skjuter han mig i käken, och jag minns specifikt att jag tänkte att ”det här är inte bra" och sedan skjuter han mig i bröstet och jag minns att jag tänker att ”det här skottet dör man av”. Han står på pianot och skjuter. Jag minns inte att de andra blir skjutna. Det är bara de sekunderna som är borta. Jag kan inte alls minnas just de sekunderna. hur det går till att jag lyckas springa ut, och hur han dödar de andra.

Det har nog att göra med mina skador. jag minns ju att jag sköts i händerna först och jag tror att jag satte händerna för ansiktet, så det kan vara att jag inte såg någonting.

Jag minns känslan då det träffade. Inte att det gjorde ont, men jag minns att de träffade. Jag tappade känseln i båda händerna så jag minns att jag trodde att händerna var borta. Skottet i käken smackade till. Sedan kom det en smak i munnen som jag aldrig känt tidigare och det kom jättemycket blod. Jag vet inte hur, men jag lyckas rusa ut. Det är blod överallt, jag blöder, jag tänker att han kommer att se mina blodspår och följa mig.  Jag springer längs en korridor hela vägen ut, jag känner hur jag inte har kontroll på kroppen.

Det jag tänker är ”nu dör jag. Så här är det att dö”. Sedan kommer jag ut ur huset. Jag står på något gräs och vet inte riktigt var jag befinner mig. Det kommer så mycket blod från alla mina sår. Blodet är precis överallt. Jag försöker stoppa blodet, men när man har fem skotthål och bara två händer så räcker de inte till. Människor springer förbi. jag ropar ”jag är skjuten, jag kommer att dö”, men alla bara springer. Jag förstår att det är större än att bara jag är skjuten. Jag förstår att det finns en gärningsman som inte är gripen, för alla är så rädda. Så kommer en vän till mig fram. han tar tag i mig och börjar springa.

Jag har aldrig sett en man springa så fort och vara så stark i hela mitt liv. Vi är vid pumphuset, cirka tjugo meter från pumphuset. Vi är ett par stycken. alla tar av mig sina kläder och använder dem för att binda om mina sår. En av dem lägger sig på marken, jag får lägga mig på honom. Sedan ligger han så under mig och bara trycker mot mitt bröst och lyckas stoppa den blödningen

De tar ansvar för varsitt sår. De var helt fantastiska. Helt otroliga. Alla säger ”det här kommer vi att klara.”

Jag frågar ”Vem överlever sånt här?” och de börjar ge mig exempel på folk som överlevt att bli skjutna i huvudet. Alla säger till mig lugnt och försiktigt att "det här kommer att gå fint". Vi hör skott. sedan är det tyst. Sedan hör vi skott. Sedan är det tyst. Så håller det på. I början håller jag på och säger till dem att de är så fantastiska, men sedan har jag så mycket blod i munnen så då kan jag inte prata mer. Så då ligger jag där och tittar på vackra saker.

När jag ligger där faller en vattendroppe från ett blad och jag tittar på det och tänker att det är konstigt att det är så fint och vackert och perfekt när världen runt mig raseras. Sedan kommer skotten närmare. En av dem säger ”nu ligger vi jävligt still” och när han svär så är det allvar, så vi låg stilla. Sedan börjar gärningsmannen gå mot oss. Och det här är så fantastiskt, för ingen av de som är runt mig springer. De lämnar mig inte. De stannar kvar med mig. Han går förbi oss med bara två meters avstånd, har jag fått berättat. Vi låg rätt vid stigen, och om han hade sett oss så hade han skjutit oss. Det var lite vegetation, ormbunkar. Vi börjar viska om att han har gått förbi. Fem minuter senare får en av mina vänner ett sms att han är tagen. Så mina vänner börjar bära mig till båten. Men det är så många lik på marken, de försöker bära mig men de snubblar över de döda kropparna. Så de sista metrarna går jag själv. Det är fruktansvärt med alla de döda, då inser man vidden av det. Det ligger en pojke som är skjuten rakt i ansiktet framför mig. jag minns en flicka som ligger död som har vita kläder på sig. Det är totalt tre döda kroppar som jag minns. Sedan när jag är vid båten ser jag en vän. Jag kramar henne och fylls av sådan glädje att hon lever. Jag säger ”jag tycker om dig” om och om igen. Sedan sätter jag mig i båten. Det enda jag minns är att jag i båten sedan säger att de som räddat mig är så fantastiska.

Jag ser en vän och säger till henne att hon inte ska titta på mig, för jag vill inte skrämma henne med mitt ansikte. Men hon tittar på mig och ler och säger ”i natt är du väldigt vacker” Det kommer jag aldrig glömma, det var så fint. Sedan kommer vi till fastlandet. jag förs iväg i ambulans. Jag reser mig upp från båren. Han som ska köra ambulansen heter Johannes. Han är fantastisk. Han ler mot mig och säger att det kommer att bli bra.


Ingvild Leren Stensrud, 17 
Ingvild Leren Stensrud, 17 år – Ingvild sköts i Lillesalen, men överlevde för att hon hamnade under sina döda kamrater. Hennes syster Frida var också på ön och överlevde.

"När jag hörde de första skotten var jag på väg till informationsstugan. Jag var på grusvägen. Då trodde jag att det var något helt annat. Så såg jag att andra började springa. Det blev totalt kaos. Varje gång man hörde skott sprang människor åt olika håll. Jag sprang till Cafébyggnaden. Jag vet inte varför. Jag trodde att den var säker.

Cafébyggnaden, intill tältplatsen.
Jag står i dörren och ser honom skjuta. Jag vet inte vem han är, jag känner inte igen honom. Jag insåg att något var galet, men jag förstod inte vad. Folk inne i huset började kasta sig på marken. Jag låg i det hörnet mellan furuväggen och en vit vägg. Vi lägger oss ned på golvet. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer. Någon skjuter pianot till hörnet, och sedan är skytten inne i rummet. Så jag är bakom det här pianot i hörnet. Det är en massa människor runt mig. Ingen som jag känner igen, direkt, en massa folk. Sedan uppfattar jag att skjutningarna kommer ifrån den andra dörren, den från toaletterna. Så då försöker jag krypa bort från dörren. Så jag reser mig och kommer bland folk. Plötsligt börjar han skjuta och de faller och jag följer med. Jag hamnar under en flicka som är skjuten. Han går runt och fortsätter skjuta när vi ligger där. Han skjuter mig i benen. Sedan blir det tyst och han laddar om. Efter det kommer skotten mer sällan, som att han siktar mer än han gjorde tidigare.

Hörnet i Lillesalen där furuväggen möter den vita väggen.
Jag ligger bara där. Han går till andra rum och skjuter men jag minns inte så mycket av det. Det enda jag tänker på är att jag ska ligga stilla. Sedan när han har lämnat rummet så hör jag någon form av kamprop. Det är någon inne i Storsalen. Först trodde jag att det var olika personer som meddelar varandra saker, men nu vet jag att det bara var en person som sköt. Så det gör att jag upplever det som ett kamprop. Jag kan inte härma vad han sa, inga specifika ord, men det lät som ett kamprop. Jag tror att det var Ronja (Ronja Søttar Johansen 17 dog i Lill-salen) som låg över mig. Sedan är det en annan flicka som ligger över mitt huvud. Det är förfärligt. Det är förfärliga sekunder. Jag minns ingenting mer innan jag hör de där ropen. Jag ligger där länge. Sedan reser jag mig försiktigt. Jag möter två personer. En av dem är skjuten i ansiktet. Den andra är också skjuten. Vi funderar på att fly men inser att det inte är någon idé. Så vi bestämmer oss för att stanna kvar och låtsas vara döda. Jag ser en vän till mig, Guro, ligga död. Hon har en telefon, jag tar den. Jag använder telefonen och ringer mina föräldrar, men de svarar inte. Jag ringer en granne. Jag vågar inte prata så länge, men jag viskar att jag lever. Jag ringer en annan person (uppfattade inte namnet). han svarar med ”Tack Gud att du lever”. Och jag säger till honom att det inte är Guro som ringer, att jag har lånat hennes telefon. Han berättar att han är på Bolsjevika. Det kommer flera sms till henne. Sedan ringer hennes telefon. Det står ”Mamma”. Och då lägger jag bara bort den."


Viljar Hanssen, 18

  Viljar Hanssen, 18 år - Viljar träffades av fem skott när han försökte rädda sin lillebror.
Viljar sköts i huvudet, låret, armen, handen och i skuldran. 

"Jag hade med min lillebror på Utøya. Då var han 14 år. Han låg och sov i tältet. När jag hörde om Oslo ringde jag mamma och pappa och vi kom överens om att jag skulle väcka honom efter informationsmötet, för att jag skulle kunna berätta för honom vad som hade hänt med egna ord. Så det bestämde vi. På det här mötet pratade jag med Simon Säbø, som sa ”om detta är politiskt så är vi inte heller säkra” (Simon Säbø från Salangen, 18 år sköts på Kärleksstigen vid Utøya). Jag gick och väckte min lillebror och berättade vad som hade hänt. Han var lite rädd men ändå lugn. Vi gick till vår egen AUF-grupp. Så står vi där tillsammans i regnet. Så hör jag ett skott och tänker att "det här var jäkligt dålig tajmning". Men så kommer det fler skott. Min lillebror får ett panikanfall. Gunnar Linaker är där, och han säger att ”nu måste du springa” (Gunnar Linaker, 23 är en av de första att bli skjuten, han avlider senare på sjukhuset på grund av skottskadorna han ådrog sig).

Jag tar tag i min lillebror i handen och vi springer. Min lillebror ringer mamma och pappa och är hysterisk. Jag blir ärligt talat lite irriterad att han ringer och skrämmer mamma och pappa. Så jag tar telefonen och säger väldigt, väldigt lugnt till dem att ”Ja, någon skjuter på oss, men jag ska rädda min bror”. Så vi fortsätter springa. Vi kommer ned till en klippa vid Kärleksstigen.

Kärleksstigen är nedre delen av ön från den här vinkeln.
Den börjar nedanför fotbollsplanen och sträcker sig österut runt halva ön.
Jag minns att Ylva Schwenke håller sig runt halsen. Hon är skjuten i halsen. Hon säger ”nu dör jag”. Jag säger till henne att ”Nej, det gör du absolut inte.” (Ylva Schwenke, 15 år överlever Utoya, läs hennes vittnesmål längre ner). Min lillebror vill fortsätta vidare. Vi gömmer oss under en klippavsats. Vi är mot en stenvägg. Man kan inte riktigt stå där. Man får hålla sig fast. Det är så jag minns det. Att vi håller oss fast. Min lillebror är ytterst. Det är någon form av kö till vattnet. Men vi är på en avsats. Jag ser inte vad som händer med Ylva. Skotten kommer närmare och närmare oss. Smällarna kommer närmare. Jag minns inte om jag blir skjuten först eller hoppar först, men jag minns att på något sätt så hamnar jag i vattnet, och att min bror är någonstans i närheten. Jag minns att jag ropar till honom att han ska försvinna. Jag sparkar bort honom, ut i vattnet, för att han ska komma undan skottlinjen, för att han inte ska se vad som händer.  Det är svårt att minnas exakt… jag minns att jag bara tänker att jag måste få bort honom. Så jag ser att han försvinner en bit bort. Plötsligt hör jag hur det börjar pipa i mitt öra. Jag tror att det är då jag är skjuten i huvudet. Det är någon minut där som jag inte vet… jag reser mig och det är som Bambi på is. Jag minns att jag tänker att jag måste lägga mig. Jag ser en sten och lägger mig på den.

Det är väldigt konstigt att bli skjuten. En ny typ av smärta som jag förhoppningsvis aldrig kommer att känna igen. Jag funderar på om det är skott eller granater. Jag tittar på min hand och ser att det bara är lite hud kvar. Så inser jag att jag inte ser något, och jag börjar trevande att känna på mitt huvud. Jag känner på min högra kind och kände något mjukt, säger han och drar försiktigt till höger om sitt öga. Till sist känner jag lite högre upp på mitt huvud och känner något konstigt. Jag inser att jag känner min egen hjärna.

Jag tar snabbt bort handen. Jag minns någon dålig amerikansk film jag har sett. Att man ska prata och inte somna. Så jag pratar och pratar och pratar. Jag ligger där och babblar för mig själv. Det är inte klokt. Jag bara pratar. En person försöker hyssja mig. Alla har övelevnadsinstinkt och det var mitt sätt, andra var rädda att han ska komma tillbaka och jag tänkte att jag skulle prata för att hålla mig vaken. Jag vet inte vad som händer med min bror. Det sista jag minns är att jag vänder mig om och då ser jag inte honom mer. Det är det absolut värsta, att jag inte ser vad som händer honom.

Jag försöker avleda mig själv för att inte tänka på honom, på vad som händer med honom. Jag ligger och tänker på Svalbard. Jag tänker på att jag ska åka skoter igen. Jag tänker på tjejer. Grejer som är fint i livet. Jag försöker tänka på allt utom vad som händer med min bror för jag står inte ut med att inte veta. Jag har ont och jag börjar frysa. Sedan blir det mörkt. Och så försvinner jag. Jag vaknar upp av att någon tar på mig. Jag bärs till en båt. Jag tror att den var röd. Eller blå. Jag tror att den var röd.  Jag minns att det står en polis bredvid mig hela tiden. Det är det jag minns. Jag frågar om han har sett en rödhårig liten pojke, min lillebror. Han svarar nej. Då försvinner jag. Då hamnar jag i koma.

Jag har träffats i låret. Och i fingrarna. Och i skuldran. Den pulveriserades. Så är jag skjuten i underarmen. Och så är jag skjuten i huvudet. Om det blir fem totalt så har jag kommit ihåg alla. Jag är helt blind på högra ögat. Jag har en protes i höger öga. Jag var i koma i fyra-fem dagar. Det minns jag inget av. Sedan var jag på intensiven i en vecka. Sedan skickades jag till neurokirurgen. Där var jag kanske i två veckor. Sedan skickades jag till en rehabiliteringsklinik. Där var jag till den 14 oktober. Efter det har jag fått komma hem till Svalbard. Jag åkte tillbaka till Ullevål och på uppföljning på rehabiliteringen. Det är mycket i kroppen som inte fungerar. Jag har fantomsmärtor och så. Min lillebror överlevde. Och han blir inte skjuten. Det är tufft för mig att prata om det här. Han är ensam. Han gömmer sig. Så ser han en båt. Han kastar sig ut i vattnet för att simma mot båten. Men då skjuter gärningsmannen mot båten, så han simmar tillbaka, för han vågar inte simma ut. Så han kommer tillbaka till Utøya och gömmer sig. Sedan går han runt ensam på ön. Till sist hittar han en grupp människor, i ungefär samma stund som gärningsmannen grips. Han är det jag håller fast vid på sjukhuset. Varje gång det är jobbigt ser jag min lillebror framför mig. Och jag tänker att han överlevde. Och att det är det enda som spelar någon roll.

Det är ganska tufft att vakna upp ur koma. Det var jobbigt. Jag får namn på vänner som har dött.. Min familj är där. Jag får mycket stöd. Jag har svårt att vara lugn. Jag känner mig orolig. Det är svårt med vissa saker. jag tycker att det är obehagligt att vara i Oslo. Jag drar mig för att vara med på stora möten. När det gäller det fysiska… det har ju också tagit på mig psykiskt. Jag har inte en arm som fungerar och jag har förlorat tre fingrar. Jag måste lär mig väldigt många saker på nytt. Jag kan inte bara dra på mig skidorna. Det är tungt. Och det är klart att när man är skjuten i huvudet och man har förlorat synen och man har tappat tre fingrar… det är klart att det tar på en. Jag var tvungen att inse att allt förändrades. Men jag har världens bästa familj. Och många fina vänner. De är bra mot mig. Jag försöker att ta in allt gradvis. Jag tror att jag hade brutit ihop om jag hade tagit in allt som hänt på en gång. Det har inte varit enkelt. Min bror är otroligt stark för att vara 14 år. Han är en talang. Han gör allt som innan. Samtidigt så har ju han också haft problem. Hans allra bästa vän dödades. Johannes Bue. En underbar människa. Jag och min bror försöker att prata mycket om det som har hänt.

Ylva Schwenke, 14
Ylva Schwenke, 14 år - Ylva befann sig på sluttningen nedanför Kärleksstigen när hon blev skjuten flera gånger. Hon träffades i magen, halsen och båda låren. Skottet som träffade magen orsakade stor skada och inre blödningar, och man tvingades operera bort delar av både tunn- och tjocktarmen. Hon opererades sex gånger. 

"Efter att vi hört om bomben i Oslo så hade vi informationsmöte. Vi samlade alla från Nord-Norge, så att man kunde ringa hem. Plötsligt så hör jag ett skott. Alla blir väldigt osäkra, ingen vet vad som händer. En flicka bredvid mig är väldigt rätt. Någon ropar att vi måste stå tillsammans och sedan så tror jag att en flicka framför mig som blir skjuten. Då hör jag Gunnar Linaker ropa att alla måste springa. (Gunnar Linaker, 23 är en av de första att bli skjuten, han avlider senare på sjukhuset på grund av skottskadorna han ådrog sig).

Jag var vid tältplatsen. Så sprang jag, och när jag sprang minns jag hur det bredvid flög en kula som landade framför mig. Jag minns det så väl, hur jag såg kulan. Då mötte jag Simon (Simon Sæbø, 18 år dödades på Utøya.) Jag vet inte om han väntar på mig, eller om han bara sitter och vilar. Det är så många ungdomar som sitter på huk. Vi är på en höjd, och alla är väldigt förvirrade. Alla kryper runt mot en klippavsats. Här börjar allt bli lite diffust. Jag tror att han kommer och skjuter på oss. Skotten kommer närmare och närmare. Jag minns att jag halkar längre och längre ned mot vattnet. Då blir jag skjuten i skuldran. Och sedan blir jag skjuten i magen.

Viljar är där. Jag tittar på honom. Jag säger till honom ”Jag är skjuten. Jag dör nu”. Han tittar på mig och säger till mig att ”nej, det gör du inte.” Jag har tappat mina glasögon. Jag ser väldigt dåligt. Men jag ser att Viljar är skjuten i huvudet. Jag har tappat lite begreppet om tiden här. Jag minns Cathrine (Cathrine Trønnes Lie, 22 överlever). Jag minns att hon är skjuten och så minns jag att jag försöker stoppa mitt eget blod. Så jag lägger mig ned och nyper mig själv i armen. Jag är säker på att dö. Jag har sett så mycket film, och där dör folk av ett skott. Och vid det här laget har jag på något vis fått fyra kulor i kroppen. Så jag tänker att jag kommer att dö. Men jag dör inte. Jag ligger där och det händer ingenting. Jag dör inte. Så jag tänker att ”jaha, jag överlever nog". Jag minns inte så mycket vad jag och Cathrine låg där och pratade om, jag minns inte så mycket om Viljar… det jag minns är hur mycket blod det är i hans ansikte. Jag frågar Viljar var han är skjuten. Han svarar ”jag tror jag är skjuten i ögat": Jag svarar ”Oj… shit”. Sedan säger jag inget mer, för jag vet inte vad jag ska säga till någon som är skjuten i ögat.

När det gäller Cathrine så minns jag inte riktigt, jag tror att vi bara pratar namn och så. Vi frågar vad den andre heter, ålder, var vi kommer ifrån. Jag minns inte så mycket. Vi ligger där. Vi ligger där ganska länge. Så minns jag att det kommer en helikopter. Jag minns att jag tänker att den inte kan rädda oss. Jag menar, det är bara en helikopter… jag tänker ”Vad kan den helikoptern göra med oss alla”. Jag försöker ändå att ropa, men den flyger iväg. Det är konstigt att bli skjuten. Man får pip i örat och det är en märkligt känsla. Jag ligger där, men jag är ganska borta. Men så minns jag en röd båt. Jag tror att det är två polismän. Cathrine säger att hon inte kan gå. Så de tar tag i varsin arm och drar med sig henne. Jag går med en pojke som jag inte känner. Vi åker över med båten. Då var jag ganska borta. Någon säger att jag kräktes på resan, men det minns jag inte. Jag sätts i en ambulans, och sedan minns jag inte mer. Det sista jag minns är faktiskt att de klipper upp min favorit-behå. Egentligen så minns jag inte så mycket från första veckan på sjukhus. Jag opererades så mycket. Jag frågar läkarna på sjukhuset om jag kommer att leva. De säger ja varje gång. Så jag tror på dem.

Jag sköts fyra gånger. Jag har två skottsår i magen, så jag är ärligt talat lite osäker, jag kan ha varit skjuten fem gånger… Jag är skjuten i vänster skuldra och i magen. Skottet i skuldran förstörde halsen, det kom splitter där, så man trodde ett tag att det var där jag var skjuten. Min skuldra kommer aldrig att bli densamma igen. Och jag har haft stora problem i magen, med alla mina tarmar som förstördes. Jag kommer alltid ha en trasig tarmfunktion. Och musklerna i mina lår kommer aldrig bli så starka. Jag var den sista som blev identifierad på Utøya. Mina föräldrar läste och läste på listorna men de hittade mig inte. De visste inte var jag var. Så stod det en polis vid listorna. Han sa till dem att ”vi har en flicka på sjukhus också som vi inte vet vem det är.” Han sa till dem att flickan hade ett ärr på halsen. Det är ett gammal operationsärr, så det var så de identifierade mig. Så de kom til sjukhuset, och mamma var den som fick väcka mig ur narkosen. Jag var väldigt skadad. En kirurg sa till mig att ja var en av fyra som han var säker på skulle dö. Tiden går på sjukhuset. Jag lämnar sjukhuset den 16 augusti. Jag åkte hem och fick börja skolan… jag har fått så mycket hjälp, så jag har aldrig haft så höga betyg som jag har nu. Jag har fysterapeut, jag tränar… fysiskt går det bra. Men när jag är ute och går kan jag bli rädd för att bli skjuten i ryggen. Men på det stora hela så har jag det ganska bra.

Det var inte lätt så klart, för min familj, när jag var på sjukhuset. Det var nog jobbigare för dem än för mig där. Alla sa till mig att allt skulle gå bra. jag trodde på dem. Jag har inga problem med att visa mina ärr. Jag ser det som en seger. Vi har betalat ett pris för demokrati och vi har vunnit. Jag är inte stolt, men jag bär mina ärr med värdighet.


Glenn Martin Waldenstrøm, 20
Glenn Martin Waldenstrøm, 20 år – Glenn var i Lillesalen när Breivik kom in i rummet. Han kastade sig på marken, men Breivik gick fram och sköt honom i halsen. Skottet gick ut strax under hans högra öga. Han låg därefter och spelade död.
"Jag ser hur han kommer in i rummet och lyfter pistolen. Jag drar med mig en flicka ned till golvet, jag känner att det kommer att bli farligt. Jag hör någon som ropar ”Skjut inte”. Sedan hör jag ett skott. Sedan börjar det smälla. Och jag känner plötsligt något på halsen. Jag sätter en hand mot den och känner att det rinner. Jag tycker att Breivik så lite förvirrad ut. Han tittade sig omkring mycket. Jag är rädd, tänker att han ska komma tillbaka. Sedan hör jag att han kommer in i rummet igen. Jag minns att jag lägger mig nedåt, för att kunna trycka mot mitt skottsår utan att han ser det. Jag lyfter huvudet och torkar bort blod på marken. Jag känner att jag har ett hål under ögat och jag är helt säker på att mitt öga är borta.

Jag minns inte hur många skott jag hör. Jag tror att kroppen är i chock. Jag inser att det ligger döda människor runt mig. Många av de som ligger runt mig har jag pratat med flera gånger. Jag minns att jag hör något skott utifrån. Jag låg och tänkte på min familj. Vid det här tillfället är jag ganska trött. Polisen kommer in. De ser mig, och han kallar på två andra som ska hjälpa till att bära mig. De leder mig ut i gången. Då säger jag att de måste ringa min familj och säga att jag lever. De ber om numret när jag står där. Jag försöker säga numret, men jag orkar inte tala. Jag spottar ut blod och skriver mina föräldrars telefonnummer med blodet. Jag skriver deras nummer på golvet.

Det tar sådan fruktansvärd tid att få hjälp. Jag läggs ned på en bår. Jag fraktas över vattnet i en liten röd båt. Någon i båten säger att jag måste kämpa. Jag kommer till kajen, men blir mer eller mindre bara lämpad av. jag körs i en ambulans. Den stannar någonstans och en helikopter möter upp. När jag förs in i helikoptern får jag veta att jag ska åka till Ullevål. Jag var kvar på sjukhuset fram till första augusti"

 Even Andre Øien Kleppen, 32

Even Andre Øien Kleppen, 32 år – Even Andre Øien Kleppen, är lastbilschaufför men arbetar extra ideellt i Norsk Folkehjelp, LO:s humanitära solidaritetsorganisation. Han tog samma färja till Utøya som Anders Behring Breivik. Några minuter efter att han kommit i land hörde han de första skotten. Han förde med sig ett 40-tal personer in i "Skolestuan" där de barrikaderade sig. Breivik sköt på fönstren, men ingen blev träffad.

"Mitt jobb i norsk folkehjälp går ut på att hjälpa människor som är i akut hjälp. Jag ger dem plåster, förband. Om de är för allvarligt skadade så hjälper man dem till sjukhus. Vi är sex till åtta personer som turas om att vara på Utøya och hjälpa till. Vi har ett tält där vi sover. Det blir lite som en semester för oss också. Sedan har vi ett behandlingstält dit de ungdomar kommer som behöver hjälp. Jag har varit på sommarlägret sedan 2003. Jag hade varit och jobbat som lastbilschaufför och skulle ut till ön. Klockan var lite över fem. Jag var på landsidan. Det hade regnat mycket. Så jag stod där och sedan kom det en liten lastbil ned till bryggan.

Jag ser bilen och jag har hört om det som skett i Oslo. Jag vet att båten är inställd på grund av det som hänt, men jag vet att norsk folkhjälp har en egen båt, så jag tänker att de kan komma och hämta mig. Jag försöker få kontakt med dem, men så ser jag att det är en polis som ska över. Så jag avslutar samtalet och så ser jag att den här bilen kör och parkerar. En man kommer ut och han har polisuniform på sig. Han har polismärken. Och så får jag höra att M/S Torbjørn ska åka över, så jag frågar om jag får åka med. Jag får inget riktigt svar. Jag ser att M/S Torbjørn är på väg över. Jag frågar Monica om jag får åka över. Hon frågar Breivik, och han säger ja, så jag får åka över. När Breivik har gått på båten så lämnar han saker och sedan går han tillbaka till bilen och hämtar en väska. Det reagerar jag på. Sedan ser jag att hans vapen har så stort magasin. Det reagerar jag också på. Min pappa har haft en del vapen. Men jag tänkte inte mer på det. Och så ser jag att han har en väst med extra magasin på sig. Jag ser att han står och pratar med Monica på vägen över. Jag hör inte vad de säger.

När vi kommer i land så hör jag att de pratar om att Breivik behöver hjälp med att transportera sin väska. Men jag har en egen tung väska. Jag säger till Monica (Monica Bøsei 45, Utoyas föreståndarinna. Också kallad ”Mor Utøya”) att vi ses senare, och hon säger okej. Jag såg Trond (Trond Berntsen, vakthavande på Utøya, den första som dödades) när jag kom iland. Jag ser honom innan han går fram och pratar med Breivik. Breivik är lugn. Jag reagerar inte alls på hans attityd. Han är lugn och behärskad. Jag är vid trappan till huset. Jag börjar gå på vägen bort mot tältplatsen och då ser vi inte varandra mer. Jag lägger ned min väska och ser en ungdom där. Jag tänker att det är någon som behöver hjälp i vårt tält, så jag går in med min väska och går tillbaka för att ta hand om den ungdomen.

"Skolestuan" ligger längst bort till höger i gläntan.
Jag inser direkt att det är den personen som jag var med på båten. Jag tänkte det bara direkt. Ljudet, jag har aldrig hört det på ön förut. Som smällare. Jag vet inte om någon är i huset bredvid. Jag ingen översikt över det huset. Det är inte norsk folkehjelps hus, det är AUF:s. Det finns ett sovrum där som vi får använda om vi måste, men det är AUF:s stuga. Den används för kurser och aktiviteter och så finns det duschar. Ungdomar kommer springande. De kommer på en väg. Jag ställer mig på trappan och ropar på alla som kommer från skogen att de ska komma.

Jag vet inte hur länge jag står. Kanske en minut, fem minuter. Jag står ensam där ute. Då ser jag några som kommer springande med en väninna som är skadad. Jag ser inte hur skadad hon är. Jag följer med dem in. Jag stänger dörren. Vi är cirka fyra stycken från Norsk Folkhjelp. Jag är lite osäker, det kan ha kommit en eller två till. Jag stänger dörren och det första jag gör är att gå och titta på skadan. Jag låser dörren och vrider om låset och så håller jag i dörrhandtaget. Jag säger till ungdomarna att vi ska barrikadera fönstren så de tar madrasser och trycket upp mot fönstren. Vi släcker lamporna. Det är väldigt kaotiskt och det är mycket rädsla i rummet.

Jag sätter mig på golvet men fortsätter att hålla i dörrhandtaget. Två flickor är rädda och sätter sig mitt på golvet. Jag försöker få bort dem från golvet. Jag rycker i dörren för att verkligen känna att den är låst. När jag känner att den är det så vågar jag släppa dörren, men jag sitter på knä vid dörren och har min skuldra tryckt mot dörren. Jag sitter där och försöker prata med en flicka. Jag hör skjutningar utanför, men så blir det en liten period när skjutningarna upphör. Jag tittar ut och då ser jag att en person kommer gående mot dörren. Jag tänker att om det hade varit en ungdom så hade de inte gått så lugnt. Jag ser att han är svartklädd. Jag säger åt alla att lägga sig på marken och själv börjar jag krypa bort. Jag hör hur han tar tag i dörrhandtaget. Sedan skjuter han två skott. Jag gömmer mig och har flera runt mig. Jag sitter och försöker bestämma mig för vad jag kan använda som vapen om han kommer in. Jag tittar på madrasserna och funderar på vad jag kan ha som slagvapen. Alla fönster var barrikaderade. Jag tittar runt. Det var tre sovrum där inne. Det var ett rum som ingen var i.

Rummet där alla satt i början.

Jag vet inte exakt hur många som är runt mig. I början var vi alla i samma rum, tills det började smälla. När han började skjuta så flydde folk runt i olika rum. Vi hör honom komma och han tar tag i dörren. Stämningen ändras inne i huset. Ingen skriker eller så, men människor hyperventilerade. De var livrädda. Många låg på golvet och de satt på golvet. När det small så skrek en del till. Jag satt där i hörnet och försökte som sagt hitta något som jag kunde använda som vapen. Det första jag tänkte var att jag skulle kasta mig mot dörren. Jag tänkte att mitt jobb där var att rädda de andra. Jag har tidigare haft ett häftigt temperament, och jag tänkte att jag skulle stoppa honom så att han inte kunde döda någon annan. Det var det jag tänkte. Att mitt jobb där var att stoppa honom, till varje pris. Jag bestämde mig för vilken dörr vi skulle fly igenom om vi var tvungna. Så jag satt mest där och tänkte på flykt och försvar. Jag tänkte inte på mig själv innan det, men då när jag satt där, så tänkte jag på att jag hade jobbat övertid som lastbilschaufför dagen innan, och jag önskade att jag hade varit på mitt andra jobb nu istället.

Vi sitter i hörnet. Jag börjar prata med en pojke som sitter bredvid mig. Plötsligt börjar en telefon att ringa. Jag tar av mig en av mina skor och går med den i handen som ett vapen. Jag går mot en telefon som syns i en soffa. Alla ligger på marken. Jag tar upp telefonen men det är inte den som ringer. Jag fortsätter leta och hittar telefonen och stänger av ljudet. Sedan börjar en ny telefon ringa. Det står ”mamma” på displayen. En flicka svarar i telefonen. Hon säger vad som sker. Vi vet inte vems telefonen är. Vi försökte stänga av alla ljud vi kunde, för att det inte skulle komma ljud. Det var en väldigt spänd stämning. Människor grät lite och de höll om och tröstade varandra, det var ett fint samarbete.

Ett av sovrummeni "Skolestuan"
Det är en flicka som börjar prata med mig. Jag får höra att en person är skadad i ett rum. Jag öppnar dörren till det sovrummet. Jag står i dörröppningen och fönstret i det rummet är inte barrikaderat, så jag syns tydligt. En pojke ligger där. Jag börjar titta mig omkring efter något att vårda honom med. Jag ser en plastkasse och tänker att vi kan använda den. Jag pratar med en flicka som ligger vid dörren. Jag försöker få dem båda att flytta sig från det rummet. Jag försöker ha en översikt över hur många de är i närheten. Jag får ut dem till en soffa i vardagsrummet. Sedan går jag vidare till några av de andra rummen. jag hittar två pojkar som gömmer sig i en dusch. Jag säger till dem att de ska börja göra i ordning en av duscharna till toalett, för att vi ska kunna stanna där. Så de börjar förbereda. Sedan säger jag till de andra att vi har en toalett. Jag går ut till en annan dörr. Den är låst. Jag frågar de där inne hur många de är. De säger att de är två. Jag går till de andra rummen också för att se hur många som är där. Här träffar de första skotten huset. Skotten fortsätter. De är längre bort, men varje gång man hör ett skott reagerar de i huset, de blir rädda. Jag är väldigt aktiv och går runt mycket, för att kunna ha översikt.

Jag tror att många av de som var där inne talade i telefon, men jag vet inte säkert. Alla pratade tyst. Vi försökte viska. Det går ett tag. sedan börjar vi höra helikopterljud. Vi väntar ännu längre. sedan hör vi människor utanför huset. Vi ropar att vi är där inne. Ett fönster är öppet i ett av rummen, det är därifrån alla ljuden kommer. Så jag hör båtar, jag hör helikopter, och så hör vi att några är utanför. Vi hör att de säger något om att ”säkra skolstugan”. Jag ser att de ser annorlunda ut än vad Breivik gör, och jag känner att jag ska försöka ta kontakt med dem. Han var ensam, och de kommer flera personer. Jag försöker ropa men de hör mig inte. Sedan ser jag bara svarta människor som stormar in och säger att jag ska lägga mig på golvet. Så jag kastar mig på golvet. Jag ligger vid dörröppningen så alla poliser springer över mig för att komma in i huset. Jag försöker få kontakt med en av dem och berätta om vad jag sett. Till sist kan jag börja prata med en av dem. Jag berättar om mannen jag sett och till slut säger en av dem att de har tagit samme man. Jag ser inte så mycket vad de andra gör inne i rummet. Jag får inte resa mig upp. Till slut låter de mig sätta mig upp. de frågar om jag är törstig. De kommer med dricka åt oss. När jag får drickan i handen så tänker jag att vi kommer klara oss. Det kommer fler poliser in och de säger att de har säkrat ett annat område och… så… det går en stund. Sedan får vi besked att vi får lämna huset och att vi ska gå mot en båt. Jag inser att jag har tagit av mig mina skor, eftersom jag skulle använda dem som vapen.

När jag går så ser jag en pojke som haltar. som är skadad i fötterna. Jag tar tag i honom och tillsammans med en annan person så bär jag honom. Jag var lite oroad för honom. Vi bär honom hela vägen. Jag försöker säga till honom att det kommer att gå bra. Vi kommer fram till ett annat hus och jag ser en massa människor. Jag tänker inte mer på det utan tar mig ner till båten, men när jag kommer till båten ser jag att det är människor som är skadade där också. Vi går på båten. Vi ser att det ligger människor på marken. Det är en annan person som är skadad i båten. Jag sitter med henne på resan över och när jag kommer i land hjälper jag henne till en ambulans. När jag kommer i land frågar jag om jag ska vara kvar och hjälpa till. De säger att jag ska gå till en buss. Jag går dit och börjar prata med en person. Han skickar mig till en ledare på platsen. Jag går och väntar på ett ställe, sedan kommer ytterligare en person fram till mig och pratar lite. Sedan säger en person att ”vi ska åka nu”, så jag sätter mig i en polisbil.  Det är lite kaos. Så får jag besked att någon måste hämta en PC. Sedan hämtar de en pc och sedan kör de iväg med mig.

Jag miste en kollega. Hon hade samma tjänst som mig. Hon var glad. Har alltid varit det. Hon och jag var två av de mest aktiva. Vi har haft en speciell och bra relation. Det känns inte bra att hon dödades i tjänsten. Inte alls bra. Hennes dotter var en av de inne i skolstugan, men det visste jag inte då.

Jag mår inte så bra idag. Jag mår dåligt. Jag drömmer mardrömmar. Jag är lastbilschaufför, men jag mådde dåligt på vägarna. Jag var hemma först ett tag, sedan började jag jobba. Sedan jobbade jag heltid fram till jul. Jag fick ett julkort från Norsk Folkehjelp. Det var ett fint julkort, men då började jag tänka på de som inte fick julkort längre och jag gick ner och stängde in mig i en källare, satt i mörkret. Sedan dess har jag inte mått så bra. jag har varit sliten. Jag frågade mina chefer om jag kunde få ta lite semester och jag fick semester. Jag har slutat köra bil. Jag känner mig inte trygg på vägen. Jag vaknar rädd. har mardrömmar. Jag går regelbundet till en kiropraktor för jag ligger och biter mig i tänderna om nätterna. Sedan går jag på samtal en gång i veckan och så betyder norsk folkehjelp mycket för mig. vi samtalar med varandra. När jag vaknar känner jag hur adrenalinet pumpar i kroppen, men jag försöker att se allt bra med livet. Jag har många fina vänner. det är skönt att ha mycket folk runt mig. Jag känner att jag är i en svart tunnel och jag är inte säker på att jag har hittat ljuset i slutet av den än, men jag har vänner som i alla fall håller uppe facklor.


Andrine Johansen, 17 år 
17-åriga Andrine Johansen befann sig vid pumphuset där 14 ungdomar sköts ihjäl.
Hon var en av tre som överlevde, och blev svårt skadad.

"Det hela började med att ett politiskt möte pågick. Eskil Pedersen är väldigt berörd. Vi är på mötet och han ska egentligen prata med oss, men han är så berörd att han inte kan prata. Monica Bøsei (mor utøya) tar över. Hon säger till oss att det inte finns något säkrare ställe än Utøya. Vi pratar om att det är dumt att vara i Oslo, att det är bäst att vara kvar här. Så börjar vi höra kinapuffar. Folk kastade sig ned på marken. Det var helt kaotiskt. Någon ropar ”det är någon som skjuter”. Jag springer mot vattnet och någon säger att det kommer att gå bra. Vi kommer till en fallfärdig skateboardramp. Jag hör någon ropa mitt namn, Andrine. Jag tänker att det är min pojkvän. Jag är så lättad, för jag tappade bort honom vid cafébyggnaden. Jag fortsätter gå med min bästa vän, Thomas. Vi börjar prata med varandra. Jag och min bästa vän pratar med varandra. Vi har det mysigt. Det är kaotiskt, men vi är kärleksfulla och snälla. Vi kramar varandra och säger att vi tycker om varandra. Jag var vid Pumpehuset.

Pumphuset är den lilla grå byggnaden precis vid vattnet.
Jag möter en av ledarna. Håvard. Han gråter och säger att han tycker om mig. Det är konstigt att se honom gråta. Så fick vi höra att det var en man i polisuniform som gick runt och sköt. Vi står bakom pumphuset, på baksidan. Vi är där en halvtimme. Jag pratar med Thomas. Vi ger varandra tips på hur man ska överleva. Jag går lite längre bakom pumpehuset. Då ramlar jag och slår i benet. Det gör ont, och jag får svårt att gå. Några hjälper mig upp, kramar mig och säger att det kommer att gå bra. Vi hör skrik och vi hör att gärningsmannen kommer närmare. Sen hör vi prassel i buskarna. Och ovanför oss kommer han. Han spejar. Han frågar oss ”Har ni sett honom?” Han säger att gärningsmannen är utklädd men att han har en båt på andra sidan som ska hjälpa oss, att vi ska komma med. En går mot honom. Någon annan ropar ”Har du bevis?” Då blir gärningsmannen otålig och börjar skjuta. Han dödar en flicka. Hon faller så konstigt.

Han skjuter mot mig. Det flyger tio centimeter förbi mitt huvudet. Så känner jag ett lufttryck mot bröstet. Jag inser att ”nu är jag skjuten”. Jag tittar på mitt bröst och ser blodet pumpa ut. Jag hamnar i vattnet. Hålet i bröstet sväller. Det gör att blodet kommer upp i min hals. Så jag ligger i vattnet och känner att jag håller på och drunknar i mitt eget blod. Jag ligger där i vattnet och ser hur han går runt och skjuter alla som är kvar i huvudet. Han går runt till en efter en. Det är en ren avrättning. Han går till en pojke och skjuter rakt i hans huvud. Sedan börjar han skjuta på oss i vattnet igen, för att försäkra sig om att vi är döda. Han skjuter oss alla. Han siktar pistolen mot mig. Men så plötsligt så hoppar en annan person till, han kastar sig framför mig, Henrik (Henrik Rasmussen 18). Han offrar livet för mig.

Henrik Rasmussen 18, är redan skjuten i bröstet när han
ser gärningsmannen höja sin pistol mot Andrine Johansen. Han kastar sig
framför och dör av skottet som går in i hans vänstra öga. Han räddar hennes liv.

Jag ser hur han som skjuter ler. Han säger ho-ho eller ha ha. Jag ligger där och vet att alla runt mig är döda. Jag tänker att jag också är död. Jag börjar planera min begravning. Jag tänker att jag vill ha en vit kista, inte en svart. Jag tänker att han som gjort det inte kommer att hamna i himlen. Jag försöker tänka hur jag kan få fram till mina föräldrar att jag vill ha en vit kista. Jag funderar på om jag kan skriva ”vit” på min kropp med mitt blod, så att mina föräldrar kan förstå att jag vill ha en vit kista. Jag tar mig till en sten. Det kommer människor. Jag säger att jag är skjuten och att jag kommer att dö. Flickan frågar om mitt namn. Jag säger det. Jag sätter mig bredvid Thomas (Thomas Margido Anthonsen, 16 dog på Utøya) för jag är övertygad om att han lever. Jag säger att vi är säkra och att han inte behöver vara rädd längre. Men jag fick inget svar. Så ser jag en annan pojke. En del av hans huvud är borta. Och så ser jag en flicka som ligger så konstigt att jag förstår att hon är död. Jag förs ombord på en båt men jag är aldrig trygg. Jag tänker att jag ska dödas när jag kommer till andra sidan. Jag kommer till en ambulans. Allt blir svart.


Mohamad Hady Hamed, 21 

Mohamad Hadi Hamed 21 - Mohamed sköts i magen vid Pumpehuset. Skottet trasade sönder hans magsäck, lever, vänstra lunga och skadade även hjärtat.Skottskadorna var så allvarliga att läkarna till slut tvingats amputera både hans arm och hans ben.

"Till att börja med var det ett möte i Storsalen, efter explosionen. Efter det mötet så började en del gråta, de var rädda för det som hänt. Jag var vid kaféet och pratar med en av mina vänner. Han heter Halid. Efter det hörde vi skottlossning. Jag tittade ut genom fönstret och såg att människor sprang. De sprang mot tältplatsen. Vi hörde kontinuerlig skjutning. Efter det såg jag en person som sprang mot cafebyggnaden och jag såg genom fönstret hur han träffades av ett skott, jag såg hur han föll i backen. Sedan såg jag en person som var klädd i svart som hade vapen i händerna. Han gick lugnt. Jag hörde hur skotten närmade sig. jag började springa mot köket. Det var många människor i salen. Många skrek, många grät. Vi visste inte hur vi skulle komma ut från cafébyggnaden. Det var som en våg av människor, det var trångt och folk knuffades. Jag följde med vågen ut.

Inne i Storsalen. Utgången längst ner på vänster vägg leder till Lillesalen.

Utanför Cafébyggnaden. Trappan leder in till Storsalen.

Jag såg ungdomarna som sprang och jag tänkte att jag inte skulle vara själv, att jag var tvungen att vara med folk. Det hade regnat, det var blött på marken. Så ramlade jag. Jag reste mig, jag hade ont, men jag tänkte inte så mycket på det, jag var pressad och stressad. Jag såg en del ungdomar som stod vid sidan av ett litet hus som heter Pumpehuset. Vi stod där, en grupp ungdomar. Vi började ringa polisen. Jag ringde, jag minns inte hur många gånger… fem, sex, sju. Jag fick svar till slut, det var svårt att prata med dem. Det var helt plötsligt svårt för mig att prata norska, jag blev så nervös. Jag räckte över telefonen till en kille bredvid mig som grät. Han var norsk. Jag visste inte då vem han var. Jag fick reda på senare vad han hette. Håvard. (Håvard Vederhus, 21 år dödades på Utoya). Jag vet inte hur lång tid det gick. Ibland kändes det som att det gick lång tid, ibland kort. Eftersom det hade varit en explosion i Norge trodde jag att det var en grupp terrorister. Jag trodde att det hade börjat i Oslo och nu kom till oss på ön.

Vi började viska till varandra. Ingen pratade högt, vi ville inte avslöja var vi befann oss. Så hörde jag en mans röst. Det var en lugn röst. Han stod en bit ovanför mig. Han var klädd i polisunform. Jag minns inte vad han sa. Någon om att vi inte skulle vara oroliga, att båtar var på väg. Jag minns inte hundra procent säkert. Det var en grupp på två-tre personer som stod närmast honom. När jag såg på honom, och såg att han var klädd i svart, så kom jag ihåg att jag hade sett en svartklädd person vid cafeet. Jag antog att det var samma man. Så jag sa till de som var närmast att man skulle kolla hans polislegitimation. Bara sekunder efter att jag med hög stämma sa det… då började han skjuta. Jag kunde inte gå ned i vattnet. Det var stora stenar där. Jag blev stående där, och han gick ned, jag lade mig på mage. Jag minns att jag hade huvudet mot stenarna.

Då jag såg sättet som han sköt på… att han sköt mot folkets huvud, så tänkte jag att jag måste skydda huvudet. Så jag böjde mig framåt. Jag försökte skydda huvudet. Jag la en arm på huvudet och vek in det under kroppen så gott jag kunde. Plötsligt så kände jag hur nära han var mig. Det var som att jag tänkte ”Nu.” ”Nu händer det. Nu blir jag skjuten”. Jag träffades först i vänster arm. Sedan sköt han mot mitt vänstra ben. Det som sker är att när jag blir skjuten så känner jag att det är ”riktiga” skott. Det är hårt. Det är starkt. Efter det börjar det tjuta i mina öron. Jag kan höra lite, men plötsligt så märker jag att det är väldigt varmt, i arm och ben. Sedan blir jag kallare, och båda kroppsdelarna börjar stelna. Jag tappar känseln. Jag fortsätter höra skott, men pipet i örat gör att skotten låter mindre. Så märker jag att han kommer tillbaka. Jag hade flämtat till. Så han såg att jag levde. Jag hörde hur hans skor kom närmare mig.

Efter att det hade gått ett tag så började det tjutande ljudet avta och jag började höra bättre. Därför hörde jag hur han kom tillbaka. Han sköt mig en tredje gång i magen. Jag är inte säker, men han kan ha sparkat på mig med foten, jag vet inte, det kändes så som att han ville kolla om jag levde. Efter det tog jag ett djupt andetag, stort, för att det skulle låta som att jag dog och för att kunna hålla andan. Jag såg honom inte mer sedan, jag hörde honom bara. Och så minns jag ett annat ljud, någons sista andetag. Det hördes så tydligt att det var någons sista ljud innan den dog. Det ljudet har stannat med mig, jag hör det fortfarande. Jag ligger och tänker att jag inte får somna. Jag känner som att mitt liv bokstavligen ligger i min hand. Jag tänker att jag inte får somna. Jag börjar prata med mig själv. Jag säger att ”jag ska dö en dag. men jag ska inte dö här. Jag ska inte dö på Utøya idag.” Jag säger att jag kommer dö en annan dag, en annan tidpunkt.

Jag försöker röra mig. Men någon ligger på mig. Jag vänder på mig och möter den här personens ansikte. Den här personen är skjuten i ansiktet. Det är helt ödelagt. Hela ansiktet. Det luktar krut och brända kroppar. Därefter ser jag en båt. Den är ganska långt borta. Efter det börjar jag ropa, men då kan jag bara prata arabiska. Jag ropar ”Hjälp, hjälp". Jag hoppas att någon kan höra mig. Jag tittar runt mig. Jag ser bara döda människor. Jag hade hoppats att någon annan skulle leva så att de kunde hjälpa mig, men det ser ut som att det har varit en explosion runt mig. Bara döda människor. Jag ser att båten närmar sig lite grann. Vid den tidpunkten när jag börjar ropa på arabiska så har de slagit slint, jag är tillbaka i Irak. Jag tror att jag är i kriget. Det är för mig otroligt att det änder i Norge. Men så inser jag att jag faktiskt är i Norge, och att om jag ropar på arabiska så kommer ingen att förstå. Så jag börjar ropa på norska.

Jag ser att personen som kommer i båten är polis. Han har två legitimationer. En runt halsen och en på armen (Breivik hade bara en, runt halsen). Det kommer fram en annan person som har överlevt - jag känner igen honom. Vi hade träffats dagen innan på ett möte. Jag vet att han är från Irak, men vi hade pratat norska med varandra dagen innan. Jag säger till honom att jag inte får luft. Därefter prövar han att hjälpa mig. Han hämtar något och knyter runt mitt lår för att stoppa blödningen. Han säger till mig att jag inte ska vara rädd. Han säger att jag inte ska dö här på Utøya. Jag säger till honom att han inte ska hjälpa mig, att han måste gömma sig, att han kan komma tillbaka. Men han vägrar att gå. Han säger bara ”Nej, jag ska hjälpa dig”. Jag ser mannen som kör båten. han ser rädd ut, han är rädd att åka fram till oss. Han är rädd att bli skjuten men han kör närmare oss. Någon säger att jag måste läggas i båten. I samma stund kommer Khaled fram. han är lokal ledare i AUF. Han ser att jag ligger där, han ropar på mig. Khaled går mot mig, men på väg till mig ser han sin bror, Ismael, ligga död. Han tappar kontrollen fullständigt, han börjar skrika och gråta när han ser sin bror. Mminns att jag står på mitt vänstra ben. Det gör så ont att jag märker att det strömmar från foten hela vägen upp till huvudet. Jag bärs till båten. Ombord på båten ser jag en flicka, Karolina. Hon börjar prata med mig. Hon är bästa vän med Mido, min bror. Jag frågar henne om Mido. Eller jag försöker prata, men det är svårt att prata.  Jag inser plötsligt att hon pratar hela tiden med mig för att jag inte ska tappa medvetandet. Hon säger att Mido är i säkerhet, att han mår bra. Hon säger att jag ska vara stark, att jag ska hålla ut. Jag minns att det är stora vågor på vattnet.

Smärtorna i min kropp går upp och ned, upp och ned. med vågorna. Jag ser plötsligt hur det står en massa ambulanser på andra sidan vattnet. Jag förs in i em ambulans. Jag minns inte så mycket från ambulansresan, men det var en eller två personer med mig i bilen. Jag försökte titta mig omkring för att inte tappa medvetandet. Jag minns att det var en läkare runt mig. Många läkare plötsligt, tre fyra. De frågar vad jag heter. Mitt namn, mitt personnummer. Jag försöker prata med dem, men de har svårt att höra mig.


Adrian Parcon, 21
Adrian Pracon, 21 år – Adrian mötte Breivik tre gånger på ön. Han är bland annat den person som råkade bli filmad när gärningsmannen siktar på honom. Han befann sig på Sydspetsen när han sköts i vänster skuldra. Han lades först in på Ringerike sjukhus där han opererades innan han flyttades till Sykehuset Telemark två dagar senare. Även där gick han igenom flera operationer. Pracon blev utskriven den första august 2011 och har efter det skrivit en bok om Utøya.

"Efter att Gro Harlem Brundtland hade lämnat Utøya kom Monica Bøsei in och berättade att det hade varit en explosion i Oslo. Vi ledare gick sedan ihop för att hålla ett möte med alla deltagare. Efter det hade vi ett delegationsmöte med ungdomarna från telemark. Jag lämnade mötet tidigare, eftersom jag är länssekreterare så skulle jag även gå till informationen och jobba där. På vägen möter jag min ledare. Vi kommer överens om att jag ska köpa lite godis och mat och dricka till de som behöver det. Jag går mot kiosken, och på vägen dit får jag höra att en polis ska komma till ön på grund av explosionerna.

Kiosken vid Cafébyggnaden
Så möter jag en annan pojke som vill låna min telefon. Han ringer hem och kollar så allt är lugnt. I samma stund som han lägger på hör vi ljud. Jag reagerar inte först, för jag tänker att det är något som slår i något, som en hammare i stål. Så jag går min väg, och så ser jag att människor springer. Så ser jag honom komma gående över tältplatsen. Det uppstår väldigt mycket dramatik. Jag ser att han rör sig längs cafébyggnaden, han är på trappan vid Lillesalen. Det kommer en flicka mot honom. Hon har en grå joggingdräkt med AUF:s logga. Hon går mot honom och har tar fram pistolen. Hon börjar backa och han skjuter henne. Hon faller till backen och han skjuter henne igen. Jag står frusen och tittar på det här. Jag tror inte att det är sant.  Sedan uppstår total panik och alla börjar springa. Jag springer från cafébyggnaden, över hela tältplatsen. Det är svårt att springa där, tälten står två meter från varandra. Vi är massor som springer. Många ramlar. Skotten viner genom luften runt oss. De träffar träd, mark. Jag kommer ut till vattnet. Där har vi en liten stig ned till vattnet. Vi är några stycken som springer ut i vattnet. Redan då ser jag några vid Sydspetsen som klär av sig. Det är panik, fruktan… Jag hoppar ut i vattnet med kläderna på. Jag simmar men efter 50-100 meter så känner jag att det inte går. Jag har kläder på mig, det är tungt. jag tänker att jag ska dö. jag har alltid varit rädd för att drunkna. Så kommer gärningsmannen ut från skogen.

Jag står på en sten. Så ropar han ”jag ska döda er alla” Han blir röd i ansiktet. Och det är enda gången hans röster spricker, han säger igen ”ni ska dö”. Och så börjar han skjuta runt. Han skjuter ut mot vattnet. Fem skott. Jag blir bara stående ute i vattnet. Jag står bara där… väntar. Så vänder han sig mot mig. Han lägger geväret mot kinden, det är fem sex meter mellan oss. Jag säger ”nej, skjut inte”. han siktar. Allt jag tänker är ”Hur kommer familjen att ta det hela” Jag vet att jag kommer att dö. Jag kan inte andas. Det verkar som att han ska trycka av, men så sänker han vapnet utan ett ord. Och så försvinner han, utan ett ord.

Längst ner söderut står Adrian när han möter gärningsmannen första gången.
Jag kollapsar. Jag bara ramlar ihop och faller i marken, jag slår i vattnet, får vatten i lungorna. Jag vet inte varför han skonar mig, och det är något som jag har tänkt mycket på. I rätten sa han att han kunde känna igen marxister, att vissa såg vänster ut. Och han tyckte att jag såg högerorienterad ut. Det var det han sa. Det var en chock för min del. Att det avgjorde. Det finns ingenting i mig som är likt det han representerar, det finns ingenting i det jag vill kännas vid.

När han hade försvunnit så var jag övertyygad om att det var ett skämt. Jag ligger ensam. Jag vet inte hur länge. Jag letar fram min mobiltelefon. Jag ringer polisen. Så försöker jag bestämma mig för vem jag ska ringa mitt sista samtal till. Jag tänker på min mamma, men hon är bortrest. Jag tänker på min pappa, som är bortrest. Jag vet inte vem jag ska säga ”jag tycker om dig” till som ett sista meddelande innan jag dog. Så jag lägger ut ett meddelande på Facebook. Jag skriver ”Det skjuts på Utøya. Jag tycker om er alla”. Så ser jag M/S Torbjørn lämna ön och jag tänker ”Nu är det över. Jag är ensam på ön med en galen mördarmaskin” Och jag vet att jag kommer att dö.

Jag fortsätter ringa polisen. Äntligen så svarar de. Klockan är 17.59. Jag säger att någon skjuter. De säger att de vet. Det är folk på väg. Jag frågar om de har helikopter på väg. det är viktigt för mig. Hon säger ja. Jag frågar vad jag ska göra för att överleva. Hon pratar med mig i flera minuter. Jag är helt ensam, hennes samtal räddar mig. Hon säger att jag ska hålla mig gömd. Sydspetsen känns som det tryggaste stället att vara. Hon säger att de bästa är på väg.
Det går ett tag, så kommer det en grupp ungdomar. De kommer mot mig. De skakar på huvudet, de begriper inte vad som har hänt, de har flytt för sina liv. Så ser vi helikoptern över oss. Vi ser de oändligt många blåljusen på andra sidan vattnet. Jag är så glad att de andra ungdomarna är där. Jag är så glad att jag inte är ensam. En av dem lägger sin jacka om mig, jag fryser så, de är så skönt att inte vara ensam.

Folk börjar klä av sig. De ska simma. Men plötsligt så ändras allt. Folk flyger åt alla håll, de gömmer sig bakom allt de kan gömma sig bakom och då förstår jag vad som kommer att ske. Jag bara lägger mig ned på marken och spelar död. Jag orkar inte fly. Jag ligger och ser en flicka slänga av sig kläderna på överkroppen. Hon springer ut i vattnet. Vi får ögonkontakt. Hennes ögon, det är fruktan, det är tårar. Hon springer ut i vattnet. Hon skjuts i ryggen. Hon verkar inte ens märka det. Hon fortsätter springa. Han skjuter henne igen. Hon stannar upp. Han skjuter henne igen. Hon faller. Hon blir liggande. Den jackan som någon hade gett mig har jag lagt över mitt huvud och en del av min överkropp. Den täcker en del av mig. Jag ser att gärningsmannen går runt och inspekterar. Skjuter.

Plötsligt blir det varmt, det är som att hela huvudet exploderar. Det är så jag blir skjuten. Det är då han försöker döda mig. Jag ligger på vänster sida. Han har siktat mot mitt huvud, men det passerade huvudet med någon centimeter och träffade min skuldra. Så försvinner han in i skogen. Jag ligger och undrar om jag lever. Det tjuter så i örat. jag tror att det är ett tecken på att jag är död. Att det är ljudet av död. Men så inser jag att jag är i livet. Jag ser en flicka i vattnet. Alexandra. Jag hjälper henne ut ur vattnet. När vi är där kommer det en pojke (Trond Berntsens son. Trond Berntsen, 51 och lägerledaren Monica Bøsei, 45 var de första som sköts på ön). Han är hysterisk. Vi kan inte ta hand om honom. Vi klarar inte det. Han försvinner. Han ropar något, jag vet inte… det låter som att han ber för sitt liv. jag vet inte… Jag är så upptagen med att hjälpa Alexandra. Jag är så upptagen med att ta hand om mig själv, att förstå att jag lever, jag vet… inte.

Det är folk någonstans som ropar för sina liv. Så märker vi att det är flera som ligger vid platsen. Det är kroppar överallt. Det blinkar av blåljus, det låter av helikoptrar… det är så meningslöst, vi trodde att vi skulle räddas, så vi gör ingenting. Vi väntar bara. Det blir så konstigt. Jag och Alexandra börjar leka att vi är galna, för att inte blir galna. Vi sitter där bland de döda och leker en lek. Så kommer det tre beväpnade poliser. Jag blir rädd. Men de tar han om oss, får en överblick över situationen.

En ifrån deltagruppen hjälper oss. Jag frågar om de har gripit honom. Det kommer en vit båt mot oss, när den kör närmare så ser jag att vattnet som skvätter upp mot båten är rött. Det är då jag inser: Det är ett blodbad. Jag ser plötsligt alla de döda runt mig. Det kommer en hjälparbetare. Han hjälper mig. Det sitter en annan pojke där, han är helt i chock. Jag går med honom. Vi nynnar på en sång tillsammans, det är det enda sättet att få kontakt med honom. Jag fördes över till Ringerike sjukhus. Jag kom dit ganska tidigt. När jag kom dit stod det 15-20 läkare och sjuksköterskor och väntade. Jag tror inte att jag är så allvarligt skjuten. Jag ber dem gå och hjälpa andra istället för mig. Men de sätter sig med mig. Jag börjar gråta. det är första gången jag gråter över det som har hänt. Jag gråter över de som dött, jag gråter. Sedan lägger de om mitt sår. De väntar två dagar med att operera mig. Sedan får jag opereras tre gånger. Jag har fortfarande ont, jag har svårt att röra den. Jag brukade jobba deltid på en bar, men det går inte längre med skadan. Men jag försöker tänka att jag ändå har haft tur. Jag har ett väldigt stor ärr, men jag tror att jag kommer att kunna träna upp kroppen. Jag är tillbaka på jobbet på måndagen eller tisdagen efter… jag delar ut rosor. Jag är extremt engagerad att komma tillbaka… men det gick ett tag, sedan kunde jag inte hålla tillbaka bilderna som förföljde mig på nätterna. Ibland har det varit så jobbigt att jag tänkte att jag lika gärna kunde ha dött.

Han hade min fulla uppmärksamhet när jag såg honom för första gången vid cafét. Det var overkligt. han var så bestämd. Så kontrollerad. han gick fort, men bestämt. Han såg inte runt sig så mycket, han var upptagen med att komma dit där var flera människor, han gick nästan rätt bredvid mig. Så som jag uppfattade det så var det någon form av tunnelseende, att han tog bort de hinder som var i vägen, och sedan gick vidare. Han var kall. Bestämd. Den enda gången jag såg honom visa känslor var vid vattnet. jag hörde honom inte säga något på tältplatsen.

Vid vattnet kom han gående på samma sätt som tältplatsen. Han var så bestämd. Jag skulle kanske inte beskriva det som att han trivdes med situationen, men det var något som han hade bestämt sig för att göra. Men så började han skrika. Och då fick jag inte ihop det. Det gick inte ihop med den bestämda mannen och sedan när han siktade på mig… Det är klart att det känns länge för mig, eftersom det var mitt liv det gällde, men det kändes som en lång värdering. Någon som han funderade på länge. Och när han tog ner siktet var det väldigt bestämt. Och när han snurrade runt så var det närmast en militär gest. Han värderade. Jag hade vatten till knäna. När han sköt mig hade jag en mörkgrön skjorta på mig. Ungefär samma hårfärg som jag har nu. Jag hade byxor… liknande jaktbyxor. Min skjorta var mörkgrön, med svarta lappar på.

Jag går till psykolog. Jag pratar mycket om det. jag förstår att det jag har varit med om kommer att ta tid, men med hjälp av psykolog kommer det nog att går bra. I vintras var jag inne i en djup depression. Jag går fortfarande ofta hos psykologen. Jag tror att innan det här hände var jag en social person. Jag sökte mig mycket till andra. Nu gör jag inte det. Jag klarar inte av att ta hand om andra. Min familj, mina vänner, de vill så gärna att jag ska komma tillbaka, och jag klarar inte av att ge dem det de behöver. Jag kan inte tillgodose deras behov. Den första intervjun var samma kväll. Jag upplevde att varje gång jag pratade om det så hjälpte de mig. Det är skönt, de lyssnar. Det har på sitt sätt varit lättare att prata med media än med min familj. Lättare än att prata med mina vänner. Min bok har faktiskt varit det bästa sättet att förstå vad det var jag var igenom. Det jag känner är att det han gjorde var att få oss att förstå hur viktigt det är med politik. AUF är ännu närmare mitt hjärta nu.


Marius Hoft, 19 

"Det hade regnat i tre dagar, och så hade vi hört om det som hände i Oslo. Andreas Dalby var min närmaste vän. Vi har känt varandra länge. Han var min bästa vän. Vi står på tältplatsen och vill åka hem. Vi ska gå till receptionen för att fråga, men så kommer två vänner till oss och ber oss att inte åka. Vännerna höll kvar oss ett par minuter. Så hör vi ljud, vi tror att det är fyrverkerier. Vi fortsätter prata. Sedan kommer några ungdomar springande mot oss.

Sedan ser jag en person som är klädd som polis. Jag ser bara hans överkropp, jag ser att han har en pistol och han siktar på något. Han skjuter men jag ser inte vad han träffar. En flicka går mot honom och han avfyrar två skott. Han skjuter en gång till och hon faller i backen. Jag tänker att det är en övning. Men han går fram till henne och skjuter henne i huvudet. (Lejla Selac, 17 år dog på Utøya). Jag såg hur hennes huvud studsade till när han sköt i huvudet, så då insåg jag att det inte var en övning. Jag var i chock. Andreas tog tag i min skuldra, men jag stod bara där. Jag var i chock. Han vände pistolen mot mig och siktade, och då började vi springa. Jag hörde ett skott. Jag springer, och jag hör skott. Flera skott. Sedan tänker jag att jag ska vänta tills han tystnar, när han behöver ladda om. Det blir tyst i två sekunder och då springer jag. Jag springer och springer genom skogen.

Det var en grupp vid vattnet med tio personer. Jag träffar Andreas där igen, vi försvann ifrån varandra när vi sprang. Vi måste hoppa över döda kroppar när vi springer vidare tillsammans. Det är ett område med många döda på vägen. Det är klippor och en kvinna försökte klättra ned, men det är brant och hon ramlar och slår sig medvetslös. Vi inser att vi måste försöka springa någon annanstans. Vi håller varandra i händerna. Jag säger till Andreas att det här kommer att gå bra. Vi hör nya skott och så dyker han upp på vänster sida om oss. Vi var säkra på att om han skulle vända sig om så skulle han se oss. Vi väntar ett tag, och sedan börjar vi springa. Vi kommer till ett ställe där det ligger tre lik. Vi måste hoppa över tre lik. Lik efter lik efter lik, för att komma vidare. Jag ville stanna och se om jag kunde göra något, men det fanns ingen tid, det var uppenbart att de var döda. Jag tittar bara på min västra sida när jag sprang, och där ligger det tre personer. Jag tittar inte åt höger. Vi fortsatte springa. Längs en stig hela vägen. Till slut kommer vi till en klippkant.

Vi möter en kamrat som frågar vad som händer. Jag berättar att någon skjuter. Vi är på kanten till toppen. Jag säger till Andreas att vi ska klättra ned till en stig. Vi tycker att det är brant. Vi inser att vi måste chansa. Hellre det än att bli skjuten. Jag börjar klättra. Jag först, Andreas efter. Man ser nu en bild på klippan. Den är väldigt brant.  Det är svårt att uppskatta antal meter. Han pekar nu på det området där de klättrar. Han vet inte riktigt vart på klippan de är. Svein Holden hjälper honom och visar på ett ungefär var de var. Marius säger att han är osäker. Vi klättrar ner. När vi har kommit ett par meter ner så hör jag hur Andreas tappar greppet och faller.

Jag skriker. Jag ser att han är livlös under mig. Jag tänker att han inte får höra mig så jag skriker inte mer. Andreas rör sig i början, men han rör sig mindre och mindre. Tills försvinner han under vattnet. Jag tittar efter honom, tänker att han kan leva. Men han lever inte. Jag stod där. Jag grät. Jag såg honom och tänkte att jag får gråta mer om jag överlever. Det enda jag tänkte på var att jag inte skulle falla och att jag inte ska bli skjuten. Jag ville överleva. Jag tänkte på min mamma. Hon har inte internet och hon brukar inte titta på tv. Jag föreställde mig min mamma, att hon nog satt på sin terrass med hunden, och jag önskade så att jag var där med henne. Sedan kommer han gående över mig.

En nyhetsbild av när Marius klamrar sig fast vid klippan.

Han skjuter ner mot vattnet. Flera skott. Jag ser en annan som är död. Jag reagerar väldigt kraftig. Han sköt mot en båt där det var människor. Han var precis över mig. Människor hade gömt sig. Han träffade dem inte. Han träffade bara en bergsvägg. Sedan träffade han en pojke, men jag tror att han överlevde. Jag såg honom gå iväg. Han gick lugnt. Det är många tankar som snurrar runt i kroppen.Jag står där och håller mig fast och jag hör skott. Sedan tystnar det och jag tänker att ”nu har polisen tagit honom”… men sedan kommer det nya skott. Det kom båtar och helikoptrar, och jag ser att några räddas med båt. Jag ser en flicka som räddas. Hon vinkar till mig.

Jag hör någonstans att en man är gripen. Jag vågade inte klättra vidare. Jag tänker att jag kommer att dö. Sedan kommer en helikopter över mig. Men den åker iväg. Jag står kvar. Sedan är det en man som kör fram i en båt. han säger att han har kontaktat polisen och att någon ska komma och hjälpa mig. Till slut kommer det poliser. De siktar på mig. De ber mig visa vad jag har under jackan. Men jag höll i mig så jag kunde inte visa det. Klockan var strax innan nio.

Jag trodde inte att jag skulle klara det. Men sedan sparkar jag undan lite jord under mig och får bättre grepp med fötterna. Då tänker jag att jag kanske kommer att klara det. Det var svårt att hålla sig fast. Jag var hela tiden rädd. när jag sparkade undan jord var jag rädd att någon skulle höra det. Jag var osäker hela tiden. När de väl räddade mig var jag helt likgiltig. Jag visste inte om någon av mina vänner hade överlevt. Jag såg två vänner och blev chockad att de hade överlevt, jag trodde att alla jag kände var döda. De grät, men jag kunde inte gråta. Jag var helt likgiltig, jag ville bara bort från ön."


Vittnesmålen är översatta av Carina Bergfeldt. Originalen där översättningarna är hämtade finns här. Bortklippt från vittnesskildringarna är domstolens frågor, anhöringarnas reaktioner samt läsarnas reaktioner. Ord och meningar kan ha fallit bort i översättningen. Norska vittnesmålen kan innehålla mer information, men jag har ännu inte hittat någon dokumentation som innehåller mer.

Se även dokumentären: «En liten øy i verden» - Dokumentar om 22. juli fra "Dokument 2"